The GO Team

Jag ville verkligen att den här bloggen skulle bibehålla samma grymma tempo som den hade i startskedet. The GO Team var ju som en stunt-bil som landade med hjulen redan rullandes! Men allteftersom min bloggpartner O konsekvent har vägrat skriva fler inlägg så har vi börjat stagnera, och vid det här laget kan vi väl påstå att bloggen står inför sin slutfas.

Poängen var ju att vi skulle vara två, G:et och O:et (som i GO Team!), så efter O:s resignation mäktade jag helt enkelt inte med att stå här och ensam fortsätta slänga mer kol i brasan. Jag blev så besviken.
Vad vi kan dra för lärdomar av det här blogg-perimentet är väl att O är trög och att musik är bra.

Vi hörs!

/G

Dagens ord är:

Bisonoxe.

Yeah

Här kommer min recension av musiken på skivan Years of Refusal av Morrissey, spår för spår. Tänker inte kommentera texterna överhuvudtaget. Vet av ren erfarenhet att man måste umgås lång tid med Mozzans texter för att få tillräckligt bra grepp om dem.

Spår 1, "Something Is Squeezing My Skull": Här låter Morrissey som sångaren i System of a Down. Seriöst. Han sjunger i konstiga skalor och försöker sig t o m på rapmetal i slutet, med mantrat "don't-give-anymore! don't-give-anymore! don't-give-anymore!". Det låter naturligtvis fasansfullt illa...!

Spår 2, "Mama Lay Softly on the Riverbed": Introt låter som låten som spelas när man kommer till sista bossen i Street Fighter II. Sedan följer 7 minuter rockmusik utan hooks.

Spår 3, "Black Cloud": En låt som heter "Black Cloud" kan vi väl hoppa över med detsamma.

Spår 4, "I'm Throwing My Arms Around Paris": Singeln! Äntligen når musiken standard-Morrisseyklass. Gitarrerna plingar fint i "Hold on to Your Friends"-stuk, Morrissey håller sig i skinnet och försöker varken joddla eller rappa. Melodin är starkare än schlagerstark och jag skulle kunna påstå att den här låten låter lika bra som "Irish Blood, English Heart", som är nästan lika bra som "The More You Ignore Me, The Closer I Get", som i sin tur är nästan lika bra som "Glamorous Glue", vilket är den sämsta låten på Your Arsenal från 1992.

Sen kokar den här rocksoppan på. Låtarna är alldeles för långa för sitt eget bästa. Det är cowbells i "That's How People Grow Up" och Metallicatrummor i nån annan. Fast "One Day Goodbye Will Be Farewell" låter väl helt okej. Men jag orkar inte skriva mer om den här tråkiga och långa skivan nu!!!

/Lena Keskinen

Om någon undrar varför det var helt tyst på den här bloggen i två veckors tid så ska jag förklara. Jag hade mentalt reserverat tid för att ösa lovord och hyllningar över Morrisseys senaste skiva Years of Refusal, den som skulle vara Morrisseys bästa skiva sedan nittiotalet. Men vilken besvikelse. Jag har fortfarande inte kommit förbi spår 3. Det är ju bara en massa grötiga rockriff och jobbiga skatepunktakter över hela stället! När jag lyssnar på Morrissey vill jag inte ha någon jävla Offspringskiva. Jag vill ha homoerotiska ballader om våldsverkare, gangsters, kriminella och skinheads. Jag vill ha självförakt och skam. Visst, några stänkiga rockabillyflörtar och ett par poppigare trudeluttar här och var, men vafan, ingen sån här omelodiös medelålderskris-rock. Jag vill ha min gamla Mozzer tillbaka!
...eller så vill jag ha andra låtskrivare helt enkelt? De som kan förse honom med musik av samma höga kvalitet som gav prägel åt Vauxhall and I och Your Arsenal. Jag är inget sånt där fan som kan uppskatta hans texter även om musiken suger, musiken måste vara bra! Oh well, jag antar att alla låtar inte kan vara lika lysande som "November Spawned a Monster", "Suedehead", "Jack the Ripper", "My Love Life" eller min personliga favorit "Boxers". Det är väl så det är, bara att acceptera.
...eller så ger jag skivan en chans till?
...eller så går jag och lägger mig nu? Jag måste äta en banan först.

Imorgon ska jag till optikern.

/G

Såhär konstig rockmusik spelade dom på sjuttiotalet!



Focus hette det här holländska progrock-bandet med schweiziska förtecken. Se det här framförandet av låten "Hocus Pocus" så förstår ni vad jag menar. Wait for it... wait for it.


/G

Här har vi ett band som inte fattat att Shop Assistants och shoegazingens tid är över.



Men vi förlåter dem, va? För att låten är så sockersöt och fin? Ok? Ja!

/G

Jag tror jag talar för hela The GO Team när jag säger att vi ska vara ordentligt shitfaced ikväll. Vi är ju redan på god väg redan för böveln! GGrrr



/O

Jaha, ska Gustav spela Guns 'N' Roses, ja då ska jag spela KISS. Hmm, vilken ska jag ta. Jamen, Strutter såklart!
Om ni tycker de är så jävla fula kan ni väl blunda då. Men lyssna för guds skull! Lyssna.



I like it.
/O

Gustav säger:
på temadagen. jag var ju knappt där, satt mest hemma och surfade. det fanns en tipsrunda som man kunde gå på. du vet frågesport+orientering och papper med såna där 1X2-rader. jag trodde man var tvungen att gå den för att få närvaro, så jag tog en lapp och ritade hela X-raden med kryss, gick inte en meter på rundan heller.

Gustav säger:
sen skulle hela skolan tydligen samlas i aulan där det dukats bord, och jag blev bjuden på jättegod morotskaka. jag fattade ingenting. sen lämnade jag lappen till en tjej som stod nära scenen och förberedde nåt med en mikrofon. hon tog den och sa "lite sent ute är du men visst!"

Gustav säger:
det visade sig att det var "mysstund" med lotteri.. mikrofontjejen säger "hej och välkomna, ät morotskaka! nu kan ni vinna fina priser! vi ska lotta ut ett par biobiljetter!". tipsrundesvaren räknades plötsligt som lotter och första jävla lappen hon drar är ju förstås min. så går jag upp och får ett pris och en varm applåder. fastän jag inte ens gjort något.

O säger:
fyfan vad oförtjänt du var

Gustav säger:
haha ja.

O säger:
det lönar sig fan inte att försöka. Lyft aldrig ett finger i onödan, det är mitt råd till alla unga (yngre) där ute

---

Väl rutet! Det firar vi med Guns N' Roses bästa låt:



/G

Det förra inlägget skrevs inte för att visa hur fånig vår fjantiga humor är, utan var mest en build-up för att belysa hur taktlös Ludde kan vara. Vi gillar Niklas Strömstedt ju! Här är tre videor med honom!

I måndags ställde Anton till med ett litet kalas för att fira sin 20årsdag. Bland andra var Anton, hans flickvän Vega, deras gemensamma klasskompisar, jag, Bo, Ludde och Oscar där. Även Vegas lillasyster Tyra och hennes kille Adam, som är Efva Attling och Niklas Strömstedts son, kom och hälsade på.

Oscar satt vid datorn och köade ihop en festlig playlist i Antons gamla Winamp. Tyra och Adam satt några meter ifrån oss.
"Hundra spänn om du köar en Eva Dahlgren-låt", skrev jag i ett sms till honom. Oscar läste, rodnade lite och skakade sakta på huvudet.
"Tvåhundra spänn om du köar en Niklas Strömstedt-låt!" skrev jag.
Nej, det är klart han inte gjorde det, som tur var. Jag ville bara skämta om det med honom, leka med tanken.

Men Ludde ville veta vad vi flinade åt, så jag visade honom bägge messen från Skickade meddelanden-mappen. Han skrattade, så jag antog att han fattade det prekära i en sådan situation, om den skulle uppstå. Men det visade sig att Ludde bara skrattade åt messen som de var. Vem Adam var och att han var på samma fest hade han ingen aning om och utbrast plötsligt "alltså om jag fick pengar för det så skulle jag lätt spela Niklas Strömstedt!".
Adam tittade åt vårt håll. Jag tittade bort.



/G

Det här är ju egentligen mitt vårsoundtrack. Men jag applicerade det på min vinterpromenad idag och det var så helgjutet så jag tycker ni ska få ta del av det. Gäääsp, så sömnigt fint alltså. Gå ut och se dig om och lyssna! Seså!

The Clientele - 6am Morningside (icke officiell video)


Åh, den är ju alldelses för kort!!!!

/O

Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser det här klippet.



Det är ju roligare att skratta i och för sig!

/G

Har kollat på den här videon ungefär en gång i månaden de senaste två-tre åren. Den är obeskrivligt fin, så jag slutar försöka beskriva nu.

/G